Fredagen den 13, bäddat för oro

Fredagen den 13:e och skolutflykt. Ingen bra kombination alls!

Jag har vetat länge att denna dag skulle komma, och verkligen försökt lägga band på mig själv. Det är inte så att jag är speciellt skrockfull, kanske handlar det mer om ett sökande efter en schysst anledning till att min oro ska kännas helt befogad. Skolbussen skulle ta barnen ganska långt denna gång, till Long Beach och Aquarium of the pacific. Tidigt bestämde jag att Kalle 4 år behöver inte följa med. Barnen har varit där förut, ganska stort ställe och lätt att springa bort sig. Det är lätt att måla upp scenario, som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Men igår kväll poängterade, Maja 6 år, att hon visst ville hänga med på "fieldtrip". Ok, men jag hade inte anmält henne, så hon fick stå på väntelista. Jag packade lunchboxen och hon klädde sig i utflykts"uniformen" och var redo. Tyvärr hade bussen redan åkt när hon kom fram till skolan. Jag kände : Åh vilken osis, fast ändå inte, om ni förstår. Men som tur är Maja en sann optimist. Det måste hon ju ärvt av mig, eller kanske inte ändå. Maja var lika glad för det, hon hängde med farmor Marianne och Jock på utflykt i stället. I dag är det farmors sista dag, för den här gången hos oss i LA. Hon fick en fin sjal av Max, som hon kan svepa in sig i när hon ska på några av alla sina biobesök, eller kanske en kylig december kväll när det bär av på fest. Barnen fick en rolig Thanksgiving paj från Pottery Barn Kids av farmor, av tyg som de kan ha i sitt nya leksakskök. Dinousarien Bamse var den förste som försökte lägga sin långa taggiga svans på härligheten.
Medan Max sover, Maja är på äventyr, då övar jag och Kalle på våra värsta Fredagen den 13:e-miner. Kolla Kalles hårfärg. Tanter kommer fram på stan ibland och vill ta på hans hår och säger förundrat: Åh det är ju sån färg man betalar dyra pengar för att få. Ja, det e ju bara att fråga mig........................

Inbyggt regnhat men kärlek till väskan: La Tropézienne

I kväll var himmeln så här vackert röd, men sen brakade det loss. Det regnar i Los Angeles, helt otroligt men sant. I Malmö där jag kommer från hade man sagt, auuuuuuuuu näääääääuuuuu inte nu igen. Här är det antingen lite förvåning och lite ojsan det regnar visst eller så går de lokala nyheterna ut med varning för regn. Själv hatar jag regn, nu var det bara en liten skur, men det inbyggda regnhatet finns där. Det måste ju komma från min dagisperiod i Karlskrona, när man var tvungen att ha allvädersstövlar och gallonbrallor. Varmt, svettigt och för evigt läckande! Jag minns också för ett par år sedan när min kompis Anna och jag var med våra barn i Frankrike och vi hade glömt stänga fönstrena i bilen. Det började ösregna, det fullkomligt pissade ner. Sen satte jag mig på mitt säte. Splash! Tänkte inte på det! Vattnet fullkomligt pressade sig genom kläderna in på kroppen. Hemsk upplevelse. I eftermiddag sov jag två timmar efter min vodkashot, tyvärr mår jag sämre. Feber. Men när Sibi kom hem efter att ha hämtat barnen på skolan, då hade hon svängt förbi affären och plockat med sig denna lilla rackare. I kväll blir det Tequila-race a la miniature och i morgon räknar jag helt kallt med att vara frisk. Det bästa med att vara sjuk är ju att man kan likt en tonåring ligga och surfa hejdlöst hela dagarna. I går tipsade jag om danska ekobarnkläder på Popupshop. Ägaren, Luca tipsade mig vidare till en härlig sajt för en klädtoka som jag. Låt er fullkomligt förföras på lagarconne.

Hittade också en ny väskdesigner som jag gillar skarpt, Clare Guerrero Vivier. Mailade henne idag, om en väska som jag nog måste ha, och som vanligt, är i väldigt stort behov av.

Väskan heter La Tropézienne, lite franskt också eller? Väskan är gjort av återvunnet läder, hurra! Kolla in andra väskor här Seeviver. Nu ska jag ta min Tequilashot och drömma om att jag går vid havet i Saint Tropez med min La Tropézienne, och det regnar inte en droppe.

Hollywoodfrun nöjer sig endast med vodkalunch

Just när jag låg här och hostade, tyckte synd om mig själv och hade idétorka, då knackar det på ytterdörren. Nanny Roxanna och hennes lille adept Talbot kom in med ett leende. Jag berättade genast att Sibi tycker jag ska dricka Tequila mot hostan, Roxanna sa inte emot. Sibi hade tyvärr inte hittat någon liten Tequila-flaska i affären, men tyckte att Vodkan vi har i frysen, den ju borde duga. Handlingskraftiga som de två är och under otroligt mycket fnitter, svepte Roxanna ihop en vodka-lime-salt shot. Köket förvandlades till en tequilabar utan tequila. Sombreros, nachos och salsa......

Resultatet bad de mig sedan gurgla. Nu fnittrade de ännu mer, jag tackade för mig och gick in i sovrummet och klunkade "the shit". Nu får vi vänta och se. Om inte annat borde jag kunna få mig en bra lunchvila. Hörde i dag att i Sverige, är det lite "utfrysningstider" angående om man svin-vaccinerar sina barn eller inte. Man får kanske inte komma hem o leka hos vissa om man inte tagit sprutan. Detta påminner mig om varför jag inte ska åka hem på ett tag. Så otroligt löjligt! Är det verkligen så här det går till? Kan förstå det, om man har barn som skulle kunna bli ordentligt sjuka. Men något säger mig, att det handlar inte om det riktigt. Orkar inte bli upprörd mitt i vodkaruset och hostattackerna. Men efter regn kommer sol, nu kom Sibi in med två helt underbara tostadas som fick mig att glömma utfrysningstöntar och svininfluensa.

Stylish ekokläder från Popupshop och smarrig sashimi i Larchmont Village

Min hosta ger sig verkligen inte. I natt trodde jag allvarligt att, jag skulle hosta mig själv ut och in. Och nån konstig feber på det. Maja och Kalle verkar pigga o krya i alla fall. I dag var det "Veterans Day" i skolan, av någon anledning var det fri klädsel. Det gjorde det hela mer spännande tydligen när de skulle till skolan. Maja valde genast sin jätte fina blomkjol som hon fått av Helle. Efter 2 h i skolan, ringde expeditionen, och sa att Maja fått en hård boll i päran. Så då åkte jag och hämtade henne. Vi har tio minuters bilväg till skolan. Kan varmt rekommendera eller kanske kommendera, alla som tänker på en flytt med barn till LA: Ha inte mer än 10 min till skolan, praktiskt på alla vis. Hela den här bollincidenten verkade inte riktigt så allvarlig som Maja kanske tyckte att det var. Men vi plockade ihop ryggan och styrde mot vårt favorit Larchmont Village för kaffe och lunch. Det blev sashimi, vilket Maja älskade. Och vars en stärkande Latte från Peet´s Coffee. Maja konstaterade att pinnar använder de sig även av i filmen Kung Fu Panda, helt riktigt kära dotter. Innan hemfärd tog vi en liten svängom på vår favoeko-butik Little Seed. De hade fått in ett nytt märke, en MYCKET stylish historia, barnkollektionen från miljömedvetna Popupshop. Klänningar, munkjackor, tröjor i sweatshirtmaterial. Underbara.

Tyvärr hade de stl 1-4 år sen 11-12 år i butiken. Undrar hur de tänkte? Kolla in strumpbyxorna i tre olika färger. I LOVE! Kolla deras hemsida, de är ju såklart bättre på att visa hur snygga kläderna är än vad jag å min iphone är. Jag kommer knacka på dörren snart igen, för att se om Majas storlek kanske anlänt.

Åh så fint!!! När vi kom hem, var jag tvungen att utropa; Åh så fint igen. Städerskan Mirijam hade varit där.

För en sekund kunde jag inte förstå att vi är en trebarns familj som bor här. Helt rent. Men bäst att njuta medans det varar. Snart invaderarar dinousarierna och minst sagt rör om i detta Fengshui lugn. För att inte tala om rostatbrödmackor och gamla vällingflaskor. Jenny, du undrade över IKEA-tavlorna som mamma berättade om, här ser du dem. De var de största vi kunde hitta. Förr hängde det två halvnakna personer som Kalle absolut inte kunde titta på när han åt. Hoppas NYC och Paris ger honom bätre matlust. Nu ska jag lägga mig på vår "hotell sträckt bäddade" säng. Så här ser den ut en gång i veckan, najsligt.

Hollywoodtisdag

Typiskt, fick ställa in en tjejlunch idag som säkert hade blivit supermysig. Jaja, vi gör ett nytt försök nästa vecka. Ringde min kompis Helena på andra sidan stan, på andra sidan jordklotet känns det som ibland. Det var länge sedan vi fick prata av oss. Hon hade i alla fall sol där också. Under hela detta trevliga samtal, hade vi någon slags varannan var hostattack. En rethosta som inte vill ge sig. Jag kunde tycka att Helenas hosta var lite värre än min, och sänder i eftermiddag över lite hederligt svenskt Sjölundagård godis till na. Vad kan vara bättre än att få ett paket ekologiska geléhallon, i en rosa outfit, då måste ju hostan sluta tycker man?? Lilla stora Maja är så glad idag för att hon ska få komma hem till host-Helena och leka med sin goa kompis Alice. Med sig har hon sitt entourage, Lisa, Corrolaine och Rebecca. Kan tycka att de ser lite ut som tre riktiga flickor, nedstoppade i en väska, scary. Nu kom posten med två videofilmer som jag har hyrt på nätet. Mullholland Drive och Burn After Reading. David Lynchs Mullholland ska jag se så fort tillfälle ges. It´s soon filmtajm! Men först lite ordentlig killlek, jag, dinousarie-Kalle och dinousarie/piraten Max. Boys will be boys helt enkelt!

Jag har närt en gourmand vid min barm-snart redo för Bouchonbistro

Tiden går fort, alldeles för fort. Jag kan nästan svära på att vi har färre antal timmar per dygn här i LA. Barnen växer i raketfart. Stora Max var inte speciellt stor när han föddes, inte heller när vi flyttade till LA. Nu är han snart 16 månader, om jag inte e helt fel på det. Vår nanny Sibi kallar honom tonåringen. Han är verkligen stor i både sätt och utformning. Han förstår precis alla direktioner på svenska, engelska och spanska. Helt otroligt faktiskt. Jag är begåvad med tre matglada barn, men Max är lite matgladare än de andra. En ren fröjd att se honom, ständigt pigg på en liten matbit. Som sin far. I dag vaknade han efter sin morgonlur kl 11.00 och var redo för mat. Det blev lasagne, som han helst äter själv med egen gaffel. Efter en rejäl portion var det dags för hallon, många hallon.. Efter detta blev det klädbyte och lek. Det blev snabbt paus i leken, för att åter igen stoppa i sig något. Tranbärsrussin är ju inte helt fel. Sibi kom innanför dörren och hade handlat, dags att hjälpa henne lite med soporna.Efter sopslängandet som ju är ett hårt jobb för en 16 månaders, blir det att ta fram pallen, vila och äta. På tal om mat och Max, så blir man hungrig.

I helgen träffade jag två välrenommerade matskribenter och en framgångsrik producent, som alla tre, såg löjligt lyriska ut när de pratade om en restaurang vid namn Bouchonbistro i bla NY. De berättade väldigt målande om maten, kocken o ja sånt som de liksom har koll på.

I alla fall, den 18 november så öppnar, Bouchonbistro här i LA. I Beverly Hills närmare bestämt. Och ja, det är fransk meny. Restaurangen ingår i kända Thomas Keller Restaurante Group. Tror jag ska hänga lite mer med matskribenter, så jag får se något annat än Chateau Marmont och Mc Donalds ibland. Vi bokar bord nu i alla fall.........

LA/USA vs Malmö/Sverige

Måndag morgon, jag startar upp den med hosta och feberkänningar. Jag tog mig ur sängen åt frukost och kom på att jag vill inte vara sjuk, jag vägrar helt enkelt. Tog på mig gympadojorna och gick för en powerwalk i vårt hysteriskt kuperade hood. Nerför gick ju utmärkt, uppför, ja då bestämde jag mig för att jag är nog lite sjuk i alla fall. Jisses vilka backar. Men jag gör som min ädla tränare, Tanja säger, kniper rumpan och går vidare. Denna speciella garagedörr passerar jag minst en gång om dagen. Måste ringa på nån dag och få en ordentlig historia berättad för mig, om dörren alltså.

Sen blev det dopp i poolen. När jag låg där, tänkte jag på hur vädret är i Sverige och hur saker och ting blir den dagen vi är tillbaka. Någon sa till mig, att detta klimat, som man bjuds på i LA är beroendeframkallande. Jag är beredd att hålla med om just det faktiskt. Jenny, min roliga och härliga klasskompis från St Petriskolan i Malmö, hälsade på hemma hos min mamma i går och shoppade från mammas fina egendesignade sortiment. Såg så fint ut på bloggen. När jag läser Jennys blogg, får jag så mycket minnen både från vår skoltid tillsammans, men också när hon tex säger att hon ska åka bussen till Limhamn och handla. Då ser jag 41:an (så hette den då) framför mig, hur jag hoppar på den vid Folketshus, på vintern. Jag är 16 år har röda brillor och de blir alldeles immiga. Skitpinigt, men jag låtsas som om jag tycker det är helt ok, för de tuffaste sitter ju längst bak. Innan jag är där, är imman borta. Amen, större nostalgikick får man väl leta efter. Det var i Limhamn jag växte upp, cyklade till min bästis Annika på Sibbarp, promenerade till Bergaskolan, såg för övrigt skolan från min pappas arbetsrum. Helgjobbade på Malmborgs och hemtjänst. Jag kan verkligen längta till Sverige, vissa dagar mer än andra, och samtidigt bli lite fundersam. Där vi bor nu, kan barnen varken cykla till kompisar eller promenera till skolan. Det finns massa plus med Los Angeles lifestyle, men just det där, kan de faktiskt inte.

Hårt arbete på en söndag

Söndagen startade, inte fullt så tidigt som övriga dagar brukar. 8.00 fick Max upp oss. Sovmorgon skulle man kunna säga.

Poolen var första målet denna soliga dag. Efter poolhäng gick Marianne raka vägen upp till matbordet och klädde på sig paleontologrocken. Ja, nästan i alla fall. Kalles dinousariepresent, tog enligt Kalle lite för lång tid att "pensla" fram, så farmor tog tag i det hela och ägnade en bra lång stund med att få fram skelettet. Hon kämpade på bra i värmen. Efter ett bra tag, började delarna komma fram, en efter en. Kalle hoppade upp och ner av glädje. Nästa steg blir att bygga skelettdelarna till en "riktig" dino. Samtidigt, i en annan del av vårt hem, hittade jag Jock, vaggandes Max till sömns. Ser ut som om, Jock kanske brände av några sidor i sin bok i samma veva. Efter hårt arbete med dinousarier och barnläggning vankades det hemkörda pizzor från härliga restaurangen Mozza och en fin mozzarellahistoria; Mozza caprese. Fortsättning följer.

Julstämning i The Grove och Ulf Lundell i Studio City

Kalle och farmor Marianne började lördagen med ett besök på ett riktigt grabbställe, La Brea Tar Pits på 5801 Wilshire Blvd. Här kan man förkovra sig i fossiler och uppstoppade djur. Kalle älskar att vara här. Han fick en present av farmor, där man själv ska skrapa fram ett dinousarieskelett. Jock satt på en parkeringsplats med en sovande Max och hade telefonkonferens. Jag och Maja fixade naglarna, hon valde blått. Sen gick vi hand i hand till The Grove och kollade så att alla skötte sitt arbete med juldekorationerna. Och ja, vi kände oss nöjda med att tomtehuset börjar komma i ordning, granen tar form och släden med renarna "ligger i luften" . De sköter sig bra där på The Grove. Nu är det ju bara 1 1/2 månad kvar till julafton. Maja kom väl ihåg att vi besökte tomten förra året. Hon kom också ihåg att för exakt ett år sedan kunde hon och lillebror Kalle inte ett ord engelska. Nu pratar de flytande. Ord som "awesome" och "sure" är vardagsmat . Barn är coola på alla sätt. Hela familjen möttes sen upp för redig amerikansk lunch på Jonny Rockets i Farmers Market. Barnen fick miniatyr hamburgare och mini hotdogs. Barnvänligt på hög ljudnivå. Sen var det raka vägen hem och dags att vila upp oss inför kvällen.
Aftonens middag var hos TV-producenten Craig Plestis och hans fru Karen. Huset var beläget i Studio City och helt fantastiskt olikt alla andra hus vi tidigare sett. Modernt amerikanskt möter svenskt franskt och spanskt, med andra ord europeiska känningar. Mycket färger på ett smakfullt sätt. De gillar precis som jag att pryda väggarna med fina och lite halv unika posters. Levande ljus blandades med ljuset och ljudet från öppna spisen och färgglada ljuslampor som satt upphängda i trädgården. Vi entrén kändes det väldigt svenskt, en lång rad av gummistövlar var det första som möte oss. Precis som hemma! Karen, som bla är matjournalist (bla,Bon Apetit Magazine), hade kvällen till ära bakat eget bröd och gravat laxen, tout seul. Jag var impad. Till detta serverades Vodka och Aquavit. Jock och Mattias sjöng svenska nubbevisor i vanlig ordning, och som alltid, ser amerikanerna lika förvånade ut. Själva middagen sedan, bestod bland annat av något som liknade nypotatis, mycket gott. Till detta lyssnade vi på tonerna av Ulf Lundell. Måste även påpeka att det var LP-skivor, inte CD-skivor. Karen visade stolt upp hela sin Lundellsamling, hon är ett sant fan. Sen tog vi taxi hem. När man nämner ordet taxi här, så får man samma reaktion som när man nämner ordet promenad. Hellre dricka, köra och aldrig promenera är lite amerikanernas melodi. Ok då vet ni, god natt.

På fest ovanför Sunset sen vakna med Sunrise

Lördag och no mercy. Max vaknade tidigt, så kl 6.00 gick han och jag upp. Jag måste, ändå tacka honom för att han sparkade upp mig. Vi fick beskåda en mycket vacker och fullkomligt magisk soluppgång! Huvudvärken var nästan som bortblåst, nästan. I går var vi på urtrevlig tillställning hos familjen Bastin, nu har ju äntligen fru Bastin, Karin, kommit och vi var bjudna till deras nyinköpta finfina hus. Otroligt fina mörka trägolv och en alldeles röd ytterdörr. Dörren ville jag ta med mig hem, men jag visste inte riktigt var jag skulle ha den, så den fick sitta kvar, för nu. Det var verkligen avslappnat, mysigt och roligt. Jag blev också väl påmind om ZTV-tiden när Peter Magnusson dök upp. Ett för mig mycket kärt återseende. Han charmade snabbt mammorna som var på plats, Kerstin Petzelius och vår farmor Marianne Millgårdh. Peters min är ju obetalbar. Henriks advokatkompis Eric från NY, var iförd en "Rallarsving" jacka, som sagt många minnen från min tid på ZTV denna afton. Gött!

Tidigare på dagen mådde jag lite risigt, trodde det var någon influensa på gång, då såg jag den här gamla rullen. Vill verkligen påminna er att se den igen, "Get Shorty".

En dag fylld av god mat!

Hela Los Angeles är fylld av fantastiska restauranger. Råvarorna är fantastiska och köttet är nog från himmeln och personalen glaa o goa. I dag hade jag två trevliga matupplevelser, i trevliga miljöer och med härligt sällskap. På lunchen åt jag kanske den godaste kycklingen hitills, på restaurang Campanile med Jock. Och i kväll, när Helena, Tanja och jag skulle ut så valde vi XIV på Sunset Boulevard. Baren kändes som om den varit med i nån film och här satte vi oss glatt på en fin rad. "Svart är det gamla svarta". Vi började med ett glas Cava och Cosmo (tror jag Tanja drack). Maten var liksom "överbra". Till förrätt åt jag pilgrimsmusslor och huvudrätt den här fina anrättningen, lammkavalkad. Det är skönt att sitta med tjejkompisar och prata om livet i allmänhet. Sen vi flyttade till huset i Beachwood, har jag blivit lite av en stugsittare och njuter av tillvaron att vara för mig själv. Extra kul att ha tjejkväll alltså, jag är mycket tacksam för mina vänner! I morgon ska jag hitta en riktigt bra och inspirerande plats i huset där jag ska sitta och researcha. Saknar skrivarrutiner känner jag. Hur löser man det månne?