Jag förstår inte riktigt var tiden tar vägen. Ja den gamla frasen känns kanske lite väl använd, men jag förstår ändå inte. I december kom vi hem till
Sverige från
Los Angeles, satte barnen i skola, satte mig själv i skola, flyttade in i en trevlig men ändå, någon annans lägenhet. Dagarna viner förbi och jag känner mig nästan lite yr. Jag satt just och tittade/stressade igenom
Family Living och alla fina reportage som
Christina har gjort. Jag längtar efter ett eget hem med en egen pluggvrå. Lugn och ro helt enkelt. Att vara 40-årig mamma och sitta i skolbänken igen var inte riktigt lika lätt som jag trodde. Även om
Maja påminner mig ibland och säger: Mamma, du behöver inte ha 100 procent på provet! Inte för att jag trodde sjuksköterskeutbildningen skulle vara simpel, nä inte alls, jag tänkte mer att livserfarenhet skulle hjälpa. Det är verkligen superroligt att plugga och jag längtar tills jag får användning för aktionspotentialer och formatio reticularis å sånt. Well, jag längtar i alla fall tills jag står på förlossningen och säger: jaha det var slemproppen det och då var du öppen 7, dags strax att föda barn. Så coolt. Men just idag känns vägen dit lååååååång.
Ett litet vårtecken dök upp framför näsan idag i alla fall, det lyste upp. Nog om detta, trevliga och härliga klasskamrater har jag att dela båt med. I fredags var det middag hos Sarah. Jag har blivit kallad
Svenskt Tenn tant i alla år, men nu har jag mött min överkvinna. Hon är till och med släkt med
JF, lägg ägg!
Den här schäslongen, skulle egentligen med hem tyckte jag, men det fanns liksom inget riktigt läge att bara ta den. God middag och många skratt. Tack
Sarah!
I lördags var det då Majas gosedjursparty. Partyplatsen var Restaurang Göken.
Jock och jag pyntade och fixade med tipspromenad innan gästerna, 12 flickor dundrade in. Eller, dundrade gjorde de inte, de var så söta när de kom med sina nallar. Äntligen fick jag träffa alla klasskamrater som Maja pratat om. Lite svårt var det att hålla isär namn som Emilia från Emilie, men till slut satt de. 
Det dansades och lektes blindbock. Kommentarer från 7 åringarna: Har ni bål? eller -Men "gumman", vad gör du nu?
När Göken Micke kom ut med marängsviss och sprakande bloss, då utdelades det applåder. 
Hedersgästen Siri anlände, som fint folk gör, lite senare med med mor Sara. 
Efter tre timmars partajande var både jag, barnen och gosedjuren helt slut av allt det roliga.
