Måndag morgon, jag startar upp den med hosta och feberkänningar. Jag tog mig ur sängen åt frukost och kom på att jag vill inte vara sjuk, jag vägrar helt enkelt. Tog på mig gympadojorna och gick för en powerwalk i vårt hysteriskt kuperade hood. Nerför gick ju utmärkt, uppför, ja då bestämde jag mig för att jag är nog lite sjuk i alla fall. Jisses vilka backar. Men jag gör som min ädla tränare, Tanja säger, kniper rumpan och går vidare. Denna speciella garagedörr passerar jag minst en gång om dagen. Måste ringa på nån dag och få en ordentlig historia berättad för mig, om dörren alltså.
Sen blev det dopp i poolen. När jag låg där, tänkte jag på hur vädret är i Sverige och hur saker och ting blir den dagen vi är tillbaka. Någon sa till mig, att detta klimat, som man bjuds på i LA är beroendeframkallande. Jag är beredd att hålla med om just det faktiskt.
Jenny, min roliga och härliga klasskompis från St Petriskolan i Malmö, hälsade på hemma hos min mamma i går och shoppade från mammas fina egendesignade sortiment. Såg så fint ut på bloggen. När jag läser Jennys blogg, får jag så mycket minnen både från vår skoltid tillsammans, men också när hon tex säger att hon ska åka bussen till Limhamn och handla. 
Då ser jag 41:an (så hette den då) framför mig, hur jag hoppar på den vid Folketshus, på vintern. Jag är 16 år har röda brillor och de blir alldeles immiga. Skitpinigt, men jag låtsas som om jag tycker det är helt ok, för de tuffaste sitter ju längst bak. Innan jag är där, är imman borta. Amen, större nostalgikick får man väl leta efter. 
Det var i Limhamn jag växte upp, cyklade till min bästis Annika på Sibbarp, promenerade till Bergaskolan, såg för övrigt skolan från min pappas arbetsrum. Helgjobbade på Malmborgs och hemtjänst. Jag kan verkligen längta till Sverige, vissa dagar mer än andra, och samtidigt bli lite fundersam. Där vi bor nu, kan barnen varken cykla till kompisar eller promenera till skolan. Det finns massa plus med Los Angeles lifestyle, men just det där, kan de faktiskt inte.
Jenny, min roliga och härliga klasskompis från St Petriskolan i Malmö, hälsade på hemma hos min mamma i går och shoppade från mammas fina egendesignade sortiment. Såg så fint ut på bloggen. När jag läser Jennys blogg, får jag så mycket minnen både från vår skoltid tillsammans, men också när hon tex säger att hon ska åka bussen till Limhamn och handla. 
Då ser jag 41:an (så hette den då) framför mig, hur jag hoppar på den vid Folketshus, på vintern. Jag är 16 år har röda brillor och de blir alldeles immiga. Skitpinigt, men jag låtsas som om jag tycker det är helt ok, för de tuffaste sitter ju längst bak. Innan jag är där, är imman borta. Amen, större nostalgikick får man väl leta efter. 
Det var i Limhamn jag växte upp, cyklade till min bästis Annika på Sibbarp, promenerade till Bergaskolan, såg för övrigt skolan från min pappas arbetsrum. Helgjobbade på Malmborgs och hemtjänst. Jag kan verkligen längta till Sverige, vissa dagar mer än andra, och samtidigt bli lite fundersam. Där vi bor nu, kan barnen varken cykla till kompisar eller promenera till skolan. Det finns massa plus med Los Angeles lifestyle, men just det där, kan de faktiskt inte. 
Jag hade glömt att du hade glasögon!! Mina immar fortfarande igen... senast när jag skulle in snabbt och prata med Ebbas fröken i skolan. Ibland önskar jag att det fanns inbyggda vindrutetorkare på dem... men det hade ju sett helt knasig ut. Jag minns när vi tog tåget till Lund för att gå på Ove´s och vi hade typ cykelbyxor på oss. Vad hade vi till det??!!
SvaraRaderaJust det där om att cykla eller gå till skolan pratade jag och din mamma om. Ebba cyklar till skolan själv och då berättade hon om Maja som måste bli körd till skolan och inte får vara utanför trädgården själv ens. Grym värld...
I miss YOU!
Jenny
Vi kanske hade "storskjorta", jag hade permanetat år. Hade inte du det också???? hahaha
SvaraRaderamiss you to
Har funderat mycket på vad vi hade till och jag tror faktiskt att det var en vanlig tröja men sedan en ganska stor kavaj... Jag vet att jag hade en "permanentad" period men om det var då är jag inte helt säker på. Jag är ju lockig i mig själv, mer ju äldre jag blir tyvärr. Plattången är en gudagåva för mig.
SvaraRadera