Två månader kvar i Los Angeles. Mycket som ska pressas in i schemat innan vi packar och drar. Jock och jag tog ett "personalmöte" denna afton på L'Ermitage och styrde upp lite av varje, inför vad som komma skall. 
Öppen brasa, god mat, trevligt vin och fantastisk musik gav oss verkligen inspiration till allt vi dokumenterade i datorn.
Två års kontroll. Max kände att det låg i luften. Sprutdags! Tre stycken ärades han med denna tisdag. Han grät tills jag kom på att vi går ut och frågar efter stickers. Ja!!! OK!!! sa han då och slutade tvärt att gråta. Sen förundrades jag över hur han efter bara sitt andra besök i dessa lokaler, visste vägen till klistermärkeslådan. 
Och vilken låda sen!!! 
Efter all denna anspänning, var det bara att dra hem för en liten "lutare" i sandlådan.
Det finns tydligen inget bra vaccin för Bieber Fever, syn. Maja, och vi andra i familjen för den delen, har väntat i tre månader på att få "meet and greeta" och se Justin Bieber på Staples center scenen. Vår kompis Robert hade fixat VIP biljetter till hela gänget. I går var det dags! Halv fyra stod Maja, Kalle och jag på givakt och väntade på att få träffa JB. Vi var utrustade med autografblock och JB prylar! Så redo!!! Vi väntade, väntade och väntade. Å så......kl tio över 6 var det tid för oss att träffa honom och då kom även Jock och joinade. Träffa och träffa, en gardin öppnades, där stod en vettskrämd 16-årig flickidol. Vi fyra ställde oss runt honom, ja jag vet, galet, jag och Jock blev intvingade i bilden. Maja var blyg och Kalle slängde fullkomligt autografblocket på JB. Och sen, tio över sex, var vi ute igen. Jaja, barnen var nöjda, och otroligt hungriga. 
Vi styrde mor Katsuya, barnvänligt och gott. Träffade Anna Anka med man och söta barn inne på arenan. 
Såg Bobby Brown två rader framför oss (blå rygg), som fullkomligt överfölls av ivriga kvinnor. 
Klockan 20.30 efter att bland andra Sean Kingston gått loss och spräckt allas trumhinnor, var det då alldeles dags för den populära ynglingen. 
Nedräkning på storskärm. Flickorna skrek!!!!!! Staple Center fullkomligen kokade och skakade. Jisses Amalia! Efter ett antal låtar, blev jag bönhörd: Mamma jag vill gå! utbrast min dotter. Vill du? Redan? Ok då. Båda barnen somnade av Bieber Fever direkt i bilen.
No hot water today either in my house! Thank you dear Charity for letting me shower at your house!
När vi kom hem från dagens svettiga utflykt blev det pizzabakeri! På ganska hög nivå! Maja hade köpt ett pizzakit i skolan som nu skulle testas. Det skulle förbakas, dekoreras och bakas! Sen in i små minikartonger! Kartongerna är lika stora som en liten solstickan tändsticksask! Jisses fattades bara att vi skulle leverera dem till andra sidan stan.
Härliga Larchmont Blvd stängde idag av all biltrafik. I stället slogs hopptält karuseller upp och små ponysar släpptes in. Barnen var utklädda och allt var härligt. Nä, självklart var det inte bara härligt. Jag var genomsvettig efter att ta på och av skor, se till att alla barn var samlade och ja allt annat som hör till när man är tre barns mor. Tänk att samtliga tre aldrig vill åka samma karusell eller gå samma håll? Otroligt! Vid ett skede ville Maja att jag skulle åka pariserhjulet. Just som jag inte så någon väg ut alls att slippa, dök Lauren upp! Majas polare från skolan! Jag skänkte genast min biljett till henne och de åkte. Killarna som skötte hjulet, verkade glömma bort hur många varv, så Maja och kompisen drog runt 7-8 gånger istället för två. Är det det som kallas valuta för biljetten? Vi passerade även Seinfeld profilen George Costanza/Jason Alexander på väg ut ur det hela. Jag och min man var helt klart värda ett och annat glas vitt när vi kom hem! Hemma igen slog vi på TV:n och såg att Pretty Woman visades. Det blev andra gången vi såg George Costanza idag. En gång på Larchmont Blvd en gång på film. Var ska det sluta eller ännu mer: Vad betyder detta kosmiska budskap?
Medan syrran är och tar improvisationsklass, då går brossan loss på trummorna! En söndag i Hollywood
Mina två äldsta barn kom idag hem stolta! De hade deltagit i matlagningskurs på skolan och byggt halloween cupcakes! Kalle, vår vän av ordning, hade verkligen sparat en åt varje familjemedlem. 
Maja åt upp det gosiga på hemfärden. Men hon sa: Mamma don't worry, mina såg exakt ut som Kalles. Vad bra, då vet jag! I vilket fall de var superfina och Martha Stewart hade blivit grön av avund.
Nu har jag varit sjuk i snart två veckor. Usch vad pessimistiskt att starta dagens inlägg med det. Kanske bättre början hade varit; Solen skiner i LA, men det gör den inte, så sjukdom vinner. I alla fall en sedan länge bestämd frukost på anrika Roscoe's på Gower gick liksom inte att mesa sig undan. Väl inne på stället konstaterade jag att jag både kände mig febrig och att jag hade lock för öronen. Både Helena och Christi försäkrade mig om att jag inte skrek, men det kändes så. 
Med plasttallrikar och en kopp svart java körde vi friterad kyckling med tillbehör. Vet inte vad jag ska säga, det var en upplevelse i alla fall och vi hade trevligt! 
Efter frukosten fick man rediga amerikanska våtservetter. Slängde mig sedan in i min familjebil och på några minuter var jag hemma på berget igen och direkt ner i sängen och netflixade.
Maja har länge önskat sig glasögon. Jag ville också ha glasögon när jag var i den åldern, för det hade ju mamma och pappa. Men jag var nio år när jag fick mina. I dag var vi hos ögonläkaren i Beverly Hills. Till Majas stora fasa, så såg hon helt perfekt, trots att hon sa att hon inte såg första raden, ni vet där bokstäverna är stora som hus. Ja, vad gör en liten tösabit inte för att få brillor. Vi gick direkt till en glasögonbutik och satsade på ett par gratis brillor som någon donerat. Tog ut glasen, sanerade dem och vips, Maja var stolt som en tupp. Nu ser hon ut som en kvinnlig upplaga av Harry Potter eller en Mini-me. Nu väntar jag bara på att min pappa skickar en bild på mig i brillor, från 1979! För att fira detta tog vi en lunch på vårt favvoställe i Larchmont. 
Här åts det goda ekologiska delikatesser och svenskläxa varvades med engelskläxa. 
Hemma väntade Max med sina sverigekläder och lånad mössa.
Det där med att ha husdjur är säkert till 95 procent helt korrekt och bra för barn på alla sätt. Men de där sista 5 % är bara bad. Varje dag får jag hänga efter Max som en trasa så fort jag hör: Tödle mamma, tödle och ljudet av en pall som dras fram.
Då vet jag att min unge son är på väg mot sköldpaddan och vad som helst kan hända. Han påminner mycket om den lilla flickan i filmen "Nemo", när han handlöst försöker få plats i akvariet. HJÄLP!!!! Jag är i alla fall glad att han varnar lite innan.
Här är det sjukstuga, så inte så mycket kul att berätta. I morgon blir det ett läkarbesök och hopp om att bli av med, vad det nu är jag har. Troligen influensa. Det har spöregnat i LA i flera dagar och min stackars son Kalle har inga stövlar. Om jag köper ett par i morgon så kommer det sluta regna. Vid närmare eftertanke, kan det ju vara värt det faktiskt. Nu tillbaka till sängen, tänk att man kan sova ännu mer, även om man har sovit konstant i två dygn.
På väg in till förmiddagens film såg jag en välbekant syn. Oj, det var ett tag sedan man hängde på babybio. 
Var ganska nöjd att Helena, Anna och jag bara passerade dessa vagnar in till vår bio, utan ungar. En riktigt gråtmildfilm, Life as we know it . Sen en stärkande lunch på Farmers Market. Vi toppade det hela med en latte från Starbucks så klart. 
På Pottery Barns hittade jag denna lilla historia. Checkhäfte till barnen, ja varför inte!?
För flera månader sedan bokade jag biljetter till Storytime Live på Nokia Theatre. I dag var det dags! I popcornskön, precis bakom oss stod familjerna Laurence Fishburne och Chris Rock. Äntligen, det var så här vi trodde det skulle vara att bo i Hollywood. Stjärnor i varje popcornskö! I dag fick vi dubbel utdelning! Matrix, kom igen!!!! Bakom Jock står "starsen" och beställer sitt stuff. Märk väl Mr Rocks nyckelkedja. Väl inne i lokalen studsade Dora, Wonder Pets och Backyardigans ut, ganska hyssto, och körde hela sitt register. 
Kalle var lyrisk.
I går kväll åkte Jock och jag och tog en fördrink på Shutters. Öppen spis, vilket för närvarande är mycket välkommet i lite "kyliga" LA. 
Sen en urgod och mysig middag hos AnnaMaria och Chris. Det är sällan man känner att man kommer in i ett spännande hem. Det var både snyggt och spännande! Och som vanligt, att vara nära havet är härligt! 
Lilla Mr Rosie höll hov och ville gärna smälta in som nummer fem vid matbordet!
Så här såg Jock och hans bandmedlemmar i Gizmo (här kan man lyssna när Jock sjunger)ut när det begav sig. 
Och när de hälsade på i LA. Goa grabbar/gubbar!
