This is the shit part 2

Ja men då har Max 16 månader slagit till igen.

Förra gången var det en blysam kludd jämfört med denna "markera in reviret bajserian" som jag precis fick äran att finna i pojkarnas rum. Ja, det var mitt fel, att jag i ren stress glömde blöjan. Max kände väl lite frihet i icke-brallan och gick loss ordentligt. Här står den skyldige och tar igen sig efter ett litet kvällsverk. Stackarn, ser helt utarbetad ut.

Hemma på vår gata i Beachwood............och skåne-Aaron

I onsdagskväll var vi på en alldeles utomordentlig trevlig drink hos våra grannar Marilyn och Bill. De bor tvärs över gatan i ett mysigt hus. De hade även bjudit in grannarna Eleonor och Steven samt ett yngre par, Victoria och Aaron som bor en gata brevid. Jag var så lyrisk över tanken att vi fakiskt varken behövde tänka på bil eller taxi, som man jämt måste i LA . Det var bara att steppa över. Det var så himla trevligt och jag kände att, nämen, det är ju lite som hemma i Sverige. Marilyn lagade te speciellt till mig för min hosta, så gulligt. Paret Victoria och Aaron hade bara några dagar tidigare, tagit det härliga initiativet, utan att vi varken kände varandra eller ens sett varandra, att bjuda oss på deras julfest. En dag, bara låg där en inbjudan i brevlådan. Hur glad blir man inte då? Ännu en tillställning som man kan promenixa till. ÅH VAD BRA!!! Vad jag nu vill komma fram till och bara förklara hur konstigt livet är ibland. Häromdagen såg jag filmen "Funny People" med favoriten Adam Sandler. Efter den filmen kände jag mig väldigt eggad att få skriva humortexter till föredragshållare eller komiker. Ni vet ibland när man kan komma på saker som verkligen skulle vara kul att få göra och blir upplyft av bara tanken.

När sedan Aaron, som då är komiker, visar det sig under kvällen, berättar om lite gäster som kommer på till deras fest, blev jag nästan religös. Nu börjar jag tro ännu mer på frasen: "It´s a sign". Nämligen bjuden på samma julfest är då Adam Sandler. Hur konstigt är detta? Jag kanske kan bli hans 40-åriga prao, till att börja med alltså.

Victoria som är skådespelerska lärde mig att man inte får fråga skådisar: Vad jobbar du med nu? Man ska fråga: Hur går det? Så kan skådespelaren själv bestämma vad de vill svara. Det är ju ett bra stalltips när man är i Hollywood. Fast det är klart träffar man Brad Pitt måste man ju fråga "Vad jobbar du med nu-frågan".

Må det bära eller brista!

Men konstigast hittills, var ändå detta:

Amerikanska Aaron, hade bott i Helsingborg som yngre påg, pratade flytande skånska och snusade som en hel svennebanan.

Till m.clapper

Kära m.clapper!

Kul att du läser min blogg. Du ville veta lite mer om min bakgrund. Hm....? Var startar man då för att inte bli långdragen.

Är det från när jag sålde jultidningar i Limhamn, jag var ganska bra på att kränga "Mors Julbrev".

Eller från när jag konfirmerade mig i Limhans kyrka. Förmodligen inte!

Jag föddes i Växjö 1970, har bott på lite olika ställen i Sverige eftersom min pappa som är journalist, jobbade på olika tidningar. Hamnade i Malmö 1978, så jag räknar mig själv som skånetös. Började frilansa vid unga år, 14, på Tidningen Arbetet i Malmö och höll på med det i många år. Har jobbat på Malmö Dramatiska Teater på pressavdelningen och var med och startade upp Lasse Holmqvists TV-kanal "Öresundskanalen". Flyttade till Stockholm 1995 och fick jobb på ZTV, som redaktör på den dagligen sända två timmars liveshowen "Västmannagatan 44A". Bland det roligaste jag har gjort faktiskt. Jobbade kvar på kanalen i olika roller under ca 8 år; som programchef, produktionschef, projektledare, redaktör och producent. Resten av min jobbkarriär finns i "Profilen". Jag har haft många och roliga TV-jobb, både på kanaler och produktionsbolag.

Resa gillar jag också!

Jag bodde i Paris i ett halvår på 90-talet. Pluggade franska, gick runt med min modellbok och åt "pain au chocolate". Det där hängde ju inte ihop, men så var det.

Badade i popcorn en hel natt, i ett badkar, på en stor nattklubb i Paris med min kompis Cissi. Nu för tiden poppar jag popcorn till husbehov, till barnen.

Just nu jobbar jag inte, men förbereder mig inför detta. Jag har varit livrädd för att skriva under många år. Nu å andra sidan skriver jag hela dagarna, jag tar igen förlorad skrivtid helt enkelt. Kan inte sluta!

Övrigt: Jag har aldrig haft några direkta "hobbys", det hade alla mina kompisar. Men jag älskar humor, mode och trender av olika slag och skriva. På "äldre" dagar har jag tagit upp drömmen om att bli tennisess, ja ess blir jag kanske inte, men lite bollar slår jag. Jag har en lillebror som är sjöman, Erik. Han kommer snart och hälsar på oss i LA, då blir det liv i luckan. Annars: Min mamma och jag planerar ett litet företag med hennes designverk (återkommer om detta) och pappa hjälper mig med proffsstöd till mitt bokprojekt.

Ja, det var väl det.

Det skulle vara kul att veta vem m.clapper är också!

Åsa

Så kul, Åsa är den "matte-Åsa" som jag undrat över så mycket! I dag har vi mailat och vi har gemensamma bekanta och hängt på samma ställen, bott i samma stad, Stockholm. Hela tiden! Nu bor hon på Mallorca, ett av mina favoritställen på jorden. Driven som hon är har hon öppnat en modebutik som heter Stil, på Mallis alltså. En blogg har Åsa också, där hon delar med sig av, bland annat, sitt intresse, mode.

Nu väntar jag på att hon ska skriva tillbaka och berätta ännu mer vad som har hänt under de sista 20 åren. Livet är bra spännande och oväntat ibland.

HELP!!!!!!!!

Ursäkta men detta går ju bort! Jag kan inte sluta stirra på dessa två ensembler, för barn. Och detta hittade jag på Janie and Jack butiken på The Grove. En av de mest ojämna (i utbudet) barnbutiker jag varit med om. Antingen jätte fint eller jätte fult. Inget mitt i liksom. Jisses.

Paljettmössan

Nu är det tyst i huset, alla har gått och lagt sig. Man kanske skulle prova paljettmössan. Max skulle nog inte ha något emot det. Eller så ska jag bara gå och lägga mig. God natt!

Doktorns diagnos, discomössa och snabbfika

Nu har jag varit sjuk i en och en halv vecka tror jag. Tjatigt. I dag fick jag en tid hos läkaren Dr Gray. Diagnos: Inte svininfluensa. Trodde hon till 99 procent i alla fall, då får man ju lita på detta. Men mediciner det fick jag, kolla laddningen. Fick en sådan där apparat, inhalator, som astmatiker har. Eftersom jag haft en del kompisar som använt sådana, trodde jag faktiskt att jag visste hur man gör. Men när jag väl skulle testa, så funkade det inte alls. Kanske någon kan ge en kortfattad beskrivning på hur detta ska gå till? Tack! Ska även gå igenom info-manualen en gång till. Hatar manualer! Dr Gray ordinerade även mycket vila! Så det ska jag ägna mig åt nu, ja, när tillfälle ges.

Jag blev så glad att jag inte hade svajninfluensa, att jag unnade mig en tur till The Grove och köpte en rosa paljett discomösa på Forever Twentyone till Maja. Max tyckte att den klädde honom bättre, och övertog den kvickt. Glamourish!! När man har döttrar är det lätt, att liksom överföra sina egna drömmar eller saker man vill ha. Typ discomösan, jag såg redan i butiken, att jag skulle faktiskt inte skulle se riktigt klok ut om jag spatserade runt med discopaljetter på huvudet. Men jag ville liksom ha den, och Maja gillade den. Nu finns den i familjen. Häpp! Hann med en 30 min kaffedate med min väninna Helena. Snabbt, det var mycket som skulle avhandlas. Vi hann med en hel del, men långt från allt. Vi har lärt oss att prata ganska fort och beta av ämnena systematiskt. Ser fram emot nästa date, som då även ska innehålla lunch och bio. Måste bli en heldag, när jag tänker efter. Kanon!
Tog en snabb titt på hur julnissarna ligger till med fixandet. Ser bra ut. Granen är ju klar och de verkar följa tidsplaneringen ang uppstyrning av tomtehuset. Skönt, då slipper jag oroa mig för det.

Den 22 november smäller det, då är det julgrans tändning på The Grove. Kan knappt vänta!

Komvux i Lund på 90 talet

I går fick jag frågan ; "Om jag är den Manda som pluggade på Komvux på 90 talet i Lund?" Jag vågar nästan med all säkerhet säga ; ja det är jag. På den tiden fanns inte så många Manda, jag var ganska ensam om att heta det hela 70 80 och 90 talet i Malmö/Lund (överallt egentligen). Nu däremot dyker de upp lite varstans, man borde kanske starta en "Vi som heter Manda" förening. Undrar hur många vi är? Ok, slut insnöat på det. Då undrar jag tillbaka, om du Åsa, som undrade, är den tjej som jag pluggade med, och vi satt tillsammans nån gång och pluggade, matte tror jag? Jag tänker nämligen på dig ibland, undrar var du tog vägen och gör nu?! Jag pluggade in alla naturvetenskapliga ämnen på Komvux, hade tänkt att bli tandläkare. Nu blev det inte så, men även om det var rent ut sagt ett helsike ibland att förstå fysiken och matten så sitter andragradsekvationerna och sinuskurvorna där någonstans. Hoppas bara det dröjer innan någon av barnen ber mig förklara. Något ringrostig! Det var så jobbiga ämnen för mig, att jag var nära att hoppa av flera gånger, men helt plötsligt lossnade det på fysiken och jag hade superresultat. Jag var så bra (en gång) att läraren visade upp mitt prov för klassen. Då kändes det som om jag, fysiken och matten, liksom blev bästisar. Tack fysikmagistern för att du fick mig att fortsätta! Och tack matteläraren för att jag slutligen fick en 3:a och inte blev underkänd. Och tack Bosse, som satt många timmar och visade mig alla obegripliga lagar inom fysiken, med hjälp av bla suddgummi och linjal. Vilket tålamod den kompisen hade! Jag slet verkligen. Vilka tider!

Sverigepaket med julkalendrar och robotar

Den här söta Lindex robot-bodyn fick Max idag. Tänker direkt på Mini Rodinis robotar. Mini R blev ju precis valda till "Childrenswear designer of the year". Grattis!

Den här Mini R T-shirten tex, må den aldrig bli för liten till Maja. Underbart cool!

Max fick i alla fall robotbodyn på posten igår av mormor Kari och morfar Stefan. 15 kr säger mamma att den kostade, hon kan då konsten att hitta i reaboxar. Max är väldigt nöjd med sin coola outfit. Den funkade ju bra till de röda mjukisbyxorna från söta ekologiska barnbutiken i Larchmont, The Little Seed. Deras egna märke faktiskt. Mjuka, snygga och eko!

Morföräldrarna hade även slagit till med, att köpa två hederliga SVT julkalendrar till Maja och Kalle. Så från och med 1 december kan vi följa årets julkalender på datorn här i från Los Angeles. Hoppas hoppas att julkalendern är bra i år!

Kids club i poolen och armkroksskål

Den fina, väldesignade poolen börjar nu mer och mer likna "kidsclub" på nån resort. Uppblåsbara krokodiler, cyklop, hajar och simringar slåss om plats i vattnet. Dags att helgrensa!

Efter en trevlig lunch på stan och en allmänt fin söndag, dukade Jock upp med ost och bubbelvin på altanen. Helt plötsligt tyckte Jock att vi skulle armkroka när vi drack. Hm? Grabbigt, gymnasietiden eller kanske helt rätt? Jag hängde på, man vill ju inte vara sån. Det hade varit ok med en vanlig hederlig skål också. Jock och jag är inte speciellt "fina i kanten" gällande dryck, men denna sk dryck smakade, ja tänk er tonårsvinet Liebfraumilch, fast 10 resor värre. Vi bytte raskt flaska, då blev det bättre.

Denna gång blev det en vanlig skål. I Sverige när man är på Systemet, då står det små trevliga lappar med text som kryddigt, örtigt, rökigt, surt osv. Att då, som vi ville, hitta ett torrt sprakande vin, så får man gissa lite, eftersom inga ledtrådar gives. Å det gick lite mindre bra denna gång. Jaja, trevligt var det.

Söndagslunch i Bevvan

I dag när jag vaknade av min egen hosta, tänkte jag, nä nu får det ju snart vara nog. Denna influensa, svin eller inte, är icke nådig. Nu är huvudvärk och värk i kroppen över men hostan och roslandet i halsen består o lite feber såklart. I villket fall så orkade jag inte med tanken att vara hemma en hel dag igen. Ett snabbt familjeråd, vi åker till Beverly Hills och barnvänliga underbara restaurangen Il Fornaio, 301 North Beverly Drive. Det är lite rysk roulette att ta med tre småbarn till restaurang. Man vet liksom aldrig var det ska sluta. Men här har vi varit förut så det ska nog gå vägen. Alt gick så bra; Vi fick vårt favoritbord längst in i lokalen, barnen fick ritsaker och favoritdrycker, Max somnade och sov sig genom lunchen.
Vi beställde vad vi brukar pizza till barnen och carpaccio till vuxna. En mycket välorganiserad lunch och inte mindre mysig för det, tvärtom. Sen vaknade Max och hade spring i benen, då la vi alla benen på ryggen och drog. Man ska ju sluta när det är som bäst. Jag gillar att göra små studiebesök i Beverly Hills det är så rent, fint och lyxigt. Man blir liksom glad av att luncha i sådan atmosfär! För att inte tala om hur intressant det är att titta på alla dessa människor som glider omkring i färglada plyschgympadräkter, stooooora solbrillor, gala frisyrer och dyrköpta väskor. Såg en fjortis med en Tiffany-nyckel runt halsen. Har för mig att de är rätt dyra........i alla fall den hon hade. Kanske var det hennes mammas, eller inte?

En snabb sväng på Wholefoods på Santa Monica Boulevard hann vi med också. Kalle stirrade in i köttdisken och utropade -Titta mamma en pig! Nu var det ju en kalkon, men hur stor som helst. Här byter högtiderna av varandra som en annan stafett. Snart "Thanksgiving" i USA, sen jul sen........

Wholefoods har en liten minibutik som heter typ Wholefoods Lifestyle, kanske den tråkigaste lifstylebutiken hitills.

Göre er icke besvär!

Jock i poolen

Jock avrundar sin dag med ett välförtjänt kvällsdopp

God natt!

Väckt av poolmannen

Denna morgon var riktigt kylig. Max och jag byltade på oss halsduk, mösa, dunväst och varma tröjor. För att inte snacka om Uggsen som åkte på för tredje gången. Vi var redo för promenad i grannskapet. Efter en stunds promenixande upp och ner i detta kuperade område, kändes först mössan lite överkurs, sen åkte dunvästen av sen halsduk. Jag började även känna att, nä, frisk är jag inte och svettades igen. Vi gick ett tag och passerade ett hus, där stod ett-årige Hal och kollade genom en uppbyggd barriär av krukor. Max såg gillande ut. Hans mamma Andrea kom ut och vi bytte telefonnummer och ska väl leka snart någon dag. Så går det då till i Beachwood när man nätverkar, ett-åringarna löser biffen. Max var jätte leksugen, men jag svettades, så vi vände hem igen. Hade väl en liten förhoppning att han skulle somna så jag kunde få sova lite. Nä, det var inte aktuellt. Så istället för att somna 9.30 höll han igång tills han hade två blåmärken i pannan, lillle stackarn. 11.30 lyckades jag få ner honom i vagnen, gick ut igen, denna gång mindre kläder. Han somnade på 10 minuter. Skyndade mig hem. La mig, somnade. RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING RIIIIIIIIIIIING. VA???? Tittar på klockan, 30 min sen jag la mig på kudden. Rusar ut. Hello! I´m the poolman, I´m here to fix the.....bla bla. Man tackar, Max vaknade och så var vi igång igen. Han hade verkligen behövt mer sömn, jag med. Jisses! Sen kom Jock hem med Maja och Kalle. De har nu tagit första influensasprutan, vilket gick bra och de var superduktiga. Sen tog vi det lugnt, Maja och Kalle spelade datorspel och Max fortsatte röja runt. Skötbordet verkar kul att klättra i. Hade jag varit frisk hade jag hoppat i poolen, den är så fin på kvällen, upplyst och utsikten på det.

Fresh chef in Bel-Air

Min hosta är fortfarande galen, men jag är inte så svettig längre. Tänk om man kunde få starka magmuskler av att hosta på detta vis! Hostet jobbar liksom runt från magen upp i lungorna. En ny fitnessstyle kanske.
Men igår var Jock och jag bjudna på middag, jag kände mig helt ok så vi tog taxi till Bel-Air. "Fresh Prince in Bel-Air", nä han var inte där. Det var verkligen trevligt, men låååååååångt från där vi bor. Det var mörkt när vi anlände, en timme för sent. Men vi noterade att gatorna var jämna och fina, påkostat. Inte som i Beachwood där gatorna står rakt upp och skapar snubbel. Men man vänjer sig att väja med bil eller barnvagn. Först fick vi en rundvandring i deras hus som verkligen var inrett med värme och kärlek. Största öppna spisarna jag har sett någonsin och kanske den största korgsamling jag sett eller kommer att se. VM i samling! I trädgården var det Sverigestämning, hela TRE "gasolbrännare" hade inhandlats, och de behövdes. I alla fall, middagen hölls av Jeff och Laura Benson, två fantastiska människor som bott i LA länge och hade många roliga historier att förtälja. Laura är skådespelerska (har pluggat med George Clooney) och Jeff är agent i TV och filmvärlden.

Ja, e vi i Hollywood så e vi.

Kvällen till ära hade de en privat kock, Manuel som lagade en fantastisk god och vacker paella. Till dessert blev det den spanska varianten på creme brulé, creme nåt annat. Jätte gott. Tänk att ha egen kock!!!!! I taxin hem fick jag tips på hallonte och citron från chaffisen. Han var orolig för min hosta. Vad snällt!

8 h senare

........då kom fixar Daisy och hennes handy man och fullkomligt monterade bort hela larmapparaten, och det blev tyst. Eller???? Pip pip pip. Nä nu är det nog bara i mitt huvud.

så var det igång igen.....pip...pip...pip

Och just när vi trodde det var ok, så går samma larm loss igen och piper och piper. Jisses, vad gör man? Och Jock gick till jobbet. Det är väl bara att anpassa sig till ljudet helt enkelt. Fortsätning följer.........

Brandlarmsjakt

Finns det något värre än när ett brandlarm börjar pipa en gång i minuten, bara för att berätta, nu är jag urladdad, kom o hitta mig om du kan. Jag har nu hållt på i en halvtimme att leta efter vilken av alla dessa larm som håller på att freaka ut. Jag har stått under samtliga och vakat. Varje gång jag tror jag är nära, så piper det i en annan del av huset. Dolda kameran? Jag fortsätter min jakt och nu efter en timme av enerverande pipljud, var det dags att hitta rätt. Hurra i Majas rum. Men nu kan jag inte få ut batteriet. Jag får alltså stå ut med pip pip pip pip tills någon annan mer teknisk person kommer hem. Å det gör det nu!!! Jock to the rescue!

Fredagen den 13, bäddat för oro

Fredagen den 13:e och skolutflykt. Ingen bra kombination alls!

Jag har vetat länge att denna dag skulle komma, och verkligen försökt lägga band på mig själv. Det är inte så att jag är speciellt skrockfull, kanske handlar det mer om ett sökande efter en schysst anledning till att min oro ska kännas helt befogad. Skolbussen skulle ta barnen ganska långt denna gång, till Long Beach och Aquarium of the pacific. Tidigt bestämde jag att Kalle 4 år behöver inte följa med. Barnen har varit där förut, ganska stort ställe och lätt att springa bort sig. Det är lätt att måla upp scenario, som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Men igår kväll poängterade, Maja 6 år, att hon visst ville hänga med på "fieldtrip". Ok, men jag hade inte anmält henne, så hon fick stå på väntelista. Jag packade lunchboxen och hon klädde sig i utflykts"uniformen" och var redo. Tyvärr hade bussen redan åkt när hon kom fram till skolan. Jag kände : Åh vilken osis, fast ändå inte, om ni förstår. Men som tur är Maja en sann optimist. Det måste hon ju ärvt av mig, eller kanske inte ändå. Maja var lika glad för det, hon hängde med farmor Marianne och Jock på utflykt i stället. I dag är det farmors sista dag, för den här gången hos oss i LA. Hon fick en fin sjal av Max, som hon kan svepa in sig i när hon ska på några av alla sina biobesök, eller kanske en kylig december kväll när det bär av på fest. Barnen fick en rolig Thanksgiving paj från Pottery Barn Kids av farmor, av tyg som de kan ha i sitt nya leksakskök. Dinousarien Bamse var den förste som försökte lägga sin långa taggiga svans på härligheten.
Medan Max sover, Maja är på äventyr, då övar jag och Kalle på våra värsta Fredagen den 13:e-miner. Kolla Kalles hårfärg. Tanter kommer fram på stan ibland och vill ta på hans hår och säger förundrat: Åh det är ju sån färg man betalar dyra pengar för att få. Ja, det e ju bara att fråga mig........................